torsdag 20 december 2012

Om jämställdhet i Sverige?



Sverige anses enligt FN vara världens mest jämställda land. Vi i Sverige ska alltså ha världens bästa förutsättningar för en människa, oberoende av vilket kön den har. Vi är i framkant och leder vägen mot ett jämställt samhälle genom pappaledighet, minskade inkomstklyftor och antalet arbetande kvinnor. Men det finns fortfarande stora skillnader beroende på vilken kön man har, även i Sverige, världens mest jämställda land. Sanningen är att vi i Sverige är långt ifrån så jämställda som vi tror, och risken finns att vi blir så bekväma i tanken att vi är bäst i världen på att behandla människor könsneutralt att vi glömmer bort att vi fortfarande har en lång väg att kvar att gå. Det är pinsamt att vi är världsledande i jämställdhet och det är en skrämmande tanke hur det måste vara i andra länder, för Sverige är långt ifrån jämställt.

År 2008 var medellönen för kvinnor inom yrkesgruppen företagesekonomer 33 800 jämfört med männens 42 800, det är alltså över 20 procent skillnad. Inom de tio största yrkesgrupperna är det endast vård och omsorgsperonsal som procentuellt likvärdig lön, dock tjänar män 100 kronor mer per månad än kvinnor även inom denna yrkesgrupp. I resterande yrkesgrupper har män högre lön. Att notera är även att kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Med obetalt arbete menas t.ex. hushållsarbete och studier. Regeringen försöker jämna ut fördelningen av obetalt arbete genom t.ex. RUT-avdraget som ska leda till mindre behov av att t.ex. städa i hemmet. Med RUT-avdraget menas skattelättnad vid hemnära tjänster, bl.a städning. Frågan är om det är en lösning. Yrkesgruppen städare är starkt kvinnodominerad och även om det jämnar ut fördelningen av obetalt jämte betalt arbete mellan män och kvinnor kommer det fortsätta befästa idén om kvinnan som den som ska ta hand om hemmet. Det går att fortsätta dra exempel på hur kvinnodominerade yrken har sämre lön, hur kvinnor har sämre lön på mansdominerande arbetsplatser, hur sexuella trakasserier är många kvinnors vardag. Att veta att det här är världens mest jämställda land är en skrämmande tanke. Hur är det då i andra länder?

Förutom ekonomiska skillnader bemöts kvinnor och män olika inom utbildningsväsendet. Ett aktuellt exempel är läkarutbildningen. Under de senaste åren är majoriteten av antagna elever kvinnor och inom ett par år kommer det vara fler kvinnliga läkare än vad det är manliga. Denna förändring har skett för att kvinnor generellt presterar bättre i skolan. Enligt SCB går kvinnor i snitt ut med 14,7 poäng från gymnasiet jämte männens 13,4. Man har därför infört en 50/50 kvot för sökande till läkarutbildningen. Något som i grund och botten kan låta jämställt. Men jämställdhet är inte att alla ska ha det lika, utan att alla ska ha samma chans. Den nämnda 50/50 kvoten innebär lägre intagningspoäng om man är man och många anser att anledningen till kvoten är för att man är rädd att läkare ska tappa sin roll som statusyrke om majoriteten av de anställda är kvinnor. Man kan kalla det omvänd diskriminering. Hade det motsatta hänt om förhållandena varit omvända? Knappast. Att ens förutsättningar att jobba med det man vill beroende på vilket kön man har är i alla fall inte min definition av ett jämställt samhälle.   

Och även inom vården behandlas kvinnor och män olika. Äldre kvinnor, vilka har högre sjuklighet än män men får mindre per person av resurserna för hälso- och sjukvård och läkemedel. I åldersgruppen 75-84 får män 33000 kr per invånare medan kvinnorna får 26000. Män får alltså ungefär 22 procent dyrare vård. Anledningen till det är för att kostnaden för receptförskrivet läkemedel för män är dyrare och nyare för män, detta är i alla åldrar. Hur kommer det sig att vi i ett land där alla ska vara lika mycket värda kan se mellan fingrarna på det här. Där beroende på om man är född till tjej eller kille får olika förutsättningar för vård?  Funktionshindrande kvinnor under 65 får hemtjänst medan män i högre utsträckning får särskilt boende. Kvinnor har längre även väntetid och blev oftare feldiagnostiserade inom vården.

Att vi i Sverige anses vara världens mest jämställda land med så skevfördelade resurser inom grundläggande principer inom i-länder såsom hälsa, utbildning och ekonomi är en hårresande tanke. Vi är inte så jämställda som vi vill tänka oss. Vi har en lång väg kvar att gå, och problemet är att vi är så bekväma med hur vi har det och hur långt vi gått att vi blundar för vägen som är kvar. Hur vi än vänder och vrider på det är det männen som styr Sverige, det är männen som styr arbetsplatsen och i en stor utsträckning är det även mannen som styr familjen. Så jag ställer frågan till hela Sveriges befolkning; Hur har vi mage att kalla oss jämställda?

3 kommentarer:

  1. Och folk som sen kommer med argumentet "Jag ser inte några problem med könsidealen och könsuppdelningen och anser inte att de är skadliga för människor."

    SvaraRadera
  2. Skriv gärna något om jobbskatteavdraget som vår kära borgarregering använt sig av för att öka klyftorna.

    SvaraRadera
  3. Kollar man i World Economic Forum's publikation "The Global Gender Gap Report 2012" ligger Sverige på fjärde plats i listan på världens mest jämställda länder. I samma rapport kan man emellertid se hur länder ligger till i varje enskild parameter i mätningen, dvs. ekonomi, politik, hälsa och utbildning. Vad gäller Sverige så ligger vi inte högre än 73e plats när det kommer till hälsa och vård, det är tack vare vår (tydligen) väldigt jämställda politik som vårat totala snitt blir tillräckligt lågt för en fjärdeplats.

    Säga vad man vill om mätningar och globala undersökningar, den största risken är att man blir bekväm i att man är bäst, och glömmer att man kan bli bättre. Jämställdhet är ingen tävling, och ingenting man ska sluta jobba för bara för att ingen annan är bättre.

    http://www3.weforum.org/docs/WEF_GenderGap_Report_2012.pdf

    SvaraRadera