Sverige anses enligt FN vara världens
mest jämställda land. Vi i Sverige ska alltså ha världens bästa förutsättningar
för en människa, oberoende av vilket kön den har. Vi är i framkant och leder
vägen mot ett jämställt samhälle genom pappaledighet, minskade inkomstklyftor och antalet arbetande kvinnor. Men det finns fortfarande stora skillnader beroende
på vilken kön man har, även i Sverige, världens mest jämställda land. Sanningen
är att vi i Sverige är långt ifrån så jämställda som vi tror, och risken finns
att vi blir så bekväma i tanken att vi är bäst i världen på att behandla
människor könsneutralt att vi glömmer bort att vi fortfarande har en lång väg
att kvar att gå. Det är pinsamt att vi är världsledande i jämställdhet och det
är en skrämmande tanke hur det måste vara i andra länder, för Sverige är långt
ifrån jämställt.
År 2008 var medellönen för kvinnor
inom yrkesgruppen företagesekonomer 33 800 jämfört med männens
42 800, det är alltså över 20 procent skillnad. Inom de tio största
yrkesgrupperna är det endast vård och omsorgsperonsal som procentuellt
likvärdig lön, dock tjänar män 100 kronor mer per månad än kvinnor även inom
denna yrkesgrupp. I resterande yrkesgrupper har män högre lön. Att notera är
även att kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar
dubbelt så mycket betalt som obetalt. Med obetalt arbete menas t.ex.
hushållsarbete och studier. Regeringen försöker jämna ut fördelningen av
obetalt arbete genom t.ex. RUT-avdraget som ska leda till mindre behov av att
t.ex. städa i hemmet. Med RUT-avdraget menas skattelättnad vid hemnära tjänster, bl.a städning. Frågan är om det är en lösning. Yrkesgruppen städare är
starkt kvinnodominerad och även om det jämnar ut fördelningen av obetalt jämte
betalt arbete mellan män och kvinnor kommer det fortsätta befästa idén om
kvinnan som den som ska ta hand om hemmet. Det går att fortsätta dra exempel på
hur kvinnodominerade yrken har sämre lön, hur kvinnor har sämre lön på
mansdominerande arbetsplatser, hur sexuella trakasserier är många kvinnors
vardag. Att veta att det här är världens mest jämställda land är en skrämmande
tanke. Hur är det då i andra länder?
Förutom ekonomiska skillnader bemöts
kvinnor och män olika inom utbildningsväsendet. Ett aktuellt exempel är
läkarutbildningen. Under de senaste åren är majoriteten av antagna elever
kvinnor och inom ett par år kommer det vara fler kvinnliga läkare än vad det är
manliga. Denna förändring har skett för att kvinnor generellt presterar bättre
i skolan. Enligt SCB går kvinnor i snitt ut med 14,7 poäng från gymnasiet jämte
männens 13,4. Man har därför infört en 50/50 kvot för sökande till
läkarutbildningen. Något som i grund och botten kan låta jämställt. Men
jämställdhet är inte att alla ska ha det lika, utan att alla ska ha samma
chans. Den nämnda 50/50 kvoten innebär lägre intagningspoäng om man är man och många
anser att anledningen till kvoten är för att man är rädd att läkare ska tappa
sin roll som statusyrke om majoriteten av de anställda är kvinnor. Man kan kalla det
omvänd diskriminering. Hade det motsatta hänt om förhållandena varit omvända? Knappast. Att ens förutsättningar att jobba med det man vill beroende på vilket kön man
har är i alla fall inte min definition av ett jämställt samhälle.
Och även inom vården behandlas
kvinnor och män olika. Äldre kvinnor, vilka har högre sjuklighet än män men får
mindre per person av resurserna för hälso- och sjukvård och läkemedel. I
åldersgruppen 75-84 får män 33000 kr per invånare medan kvinnorna får 26000.
Män får alltså ungefär 22 procent dyrare vård. Anledningen till det är för att
kostnaden för receptförskrivet läkemedel för män är dyrare och nyare för män,
detta är i alla åldrar. Hur kommer det sig att vi i ett land där alla ska vara
lika mycket värda kan se mellan fingrarna på det här. Där beroende på om man är
född till tjej eller kille får olika förutsättningar för vård? Funktionshindrande kvinnor under 65 får
hemtjänst medan män i högre utsträckning får särskilt boende. Kvinnor har
längre även väntetid och blev oftare feldiagnostiserade inom vården.
Att vi i Sverige anses vara världens
mest jämställda land med så skevfördelade resurser inom grundläggande principer
inom i-länder såsom hälsa, utbildning och ekonomi är en hårresande tanke. Vi är
inte så jämställda som vi vill tänka oss. Vi har en lång väg kvar att gå, och
problemet är att vi är så bekväma med hur vi har det och hur långt vi gått att
vi blundar för vägen som är kvar. Hur vi än vänder och vrider på det är det
männen som styr Sverige, det är männen som styr arbetsplatsen och i en stor
utsträckning är det även mannen som styr familjen. Så jag ställer frågan till
hela Sveriges befolkning; Hur har vi mage att kalla oss jämställda?